Tio par ögon tittar på mig. Förväntansfulla. Laddade att få säga sin mening. Fråga vad jag har gjort. Själv är jag nervös. Det är nämligen nu jag ska få veta vad Undertryck egentligen handlar om. Och om läsarna tycker att jag har bjudit dem på en spännande resa, eller blåst dem på biljettpengarna.

Vissa författare säger att de enbart skriver för sig själva och inte kan ta hänsyn till vad läsarna tycker eller vill ha. Jag är inte en sådan författare. Redan i mitt yrke som copywriter får jag som störst tillfredsställelse när jag ser hur något jag skrivit lockar till ett leende, en blick som växlar eller nickar av igenkänning. Känslan av att nå fram slår allting annat.

Det innebär samtidigt att känslan av att inte nå fram är läskigare än något annat. När blicken hos mottagaren istället blir tom, fjärrskådande eller besviken. Som debutant är man förmodligen extra känslig; som veteran vet man att man inte kan vara allas favorit och att det finns läsare så det räcker till alla.

Men nu är det som det är. Jag är debutant och får lära mig den hårda vägen, som alla andra före mig. Och nyligen bjöds jag på en erfarenhet i konsten att möta sina läsare. En erfarenhet som är för bra för att inte dela med sig av.

I helgen hade jag nämligen det stora nöjet att vara med på en ReadTreat i Uddevalla, arrangerad av Bokmalen.nu. Trettio erfarna bokslukare var på plats för att lyssna på mig, Nina Larsdotter och Varg Gyllander under en heldag, då vi pratade om vårt författande men även våra senaste böcker Undertryck, I skuldens skugga och STHLM Inferno. Men vi var också där att lyssna på våra läsare.

Inför mötet hade deltagarna blivit indelade i tre grupper som fått sätta tänderna i våra böcker. Under eftermiddagen samlades vi för diskussion och frågestund. Jag satt med andra ord inför tio personer med tio olika teorier om vad det är för resa jag egentligen kokat ihop. Och när ordet släpptes fritt hände det:

Jag fick historien återberättad för mig med nya ord. Jag fick personliga förklaringar på det undermedvetna som jag inte tänkt på själv. Jag fick ta del av drömmar och klardrömmar som skulle platsa i vilken psykologisk thriller som helst (och kanske kommer att göra det …). Jag fick hjälp att genrebestämma boken. Och jag fick mängder av konkreta tips: Det här var gastkramande. Det här var otydligt. Det här vill man veta mer om. Det här måste vara med i uppföljaren.

Jag älskade det.

På resan hem fylldes jag av den där känslan som jag hört andra författare tala om: jag äger inte längre historien. Läsarna har tagit över den och jag kan bara önska den lycka till på färden. Vissa kommer att fundera på den ett bra tag, några kommer att skicka den vidare till vänner och bekanta. Och några kommer att lägga den bakom sig och gå vidare till andra äventyr.

Och det är okej. För under en hel helg fick jag njuta av känslan att verkligen dela en historia med någon. Att nå fram.

Och det finns inget bättre.

PS. Kvällens bästa tips? Att min huvudkaraktär kanske skulle må bättre om han duschade lite oftare …