Smygläs uppföljaren till Undertryck

Har du läst Undertryck och längtar efter uppföljaren? Då kan jag fresta med ett smakprov ur bok två som just nu redigeras. Någon liten spoiler kan nog finnas i det här kapitlet om du inte läst Undertryck ännu. Köp den då istället för att läsa vidare. Håll till godo!

Adam låste upp och gick in i hallen. Den mörka, trånga känslan lyckades inte tränga undan lättnaden han kände inombords. Han plöjde en väg genom reklamutskick, räkningar och påminnelser på hallgolvet. Sparkade av sig skorna och släppte trunken framför trappan. Gick ut i köket, spolade tills vattnet blev kallt och drack ett glas. Han såg sig omkring. Det kanske inte var så dumt att vara tillbaka trots allt. 

Ibland måste man åka bort för att hitta hem.

Säkert ett Jerkercitat, tänkte han och ställde ifrån sig glaset i diskhon. Förvånades när han såg att det redan stod två glas där. Hade han glömt att diska innan han reste?

Han gick ut i hallen igen och slogs av att det inte alls luktade så instängt som han förväntat sig. Luften borde ha stått stilla i rummen i flera veckor. Han gick in i vardagsrummet och kontrollerade att altandörren var stängd. När han vände sig om föll blicken på den lilla teckningen på tapeten som han hittat i våras. Adam log, satte sig på huk och följde de vingliga kritstrecken med fingret. Simons kritstreck.

Dags att gå vidare.

Kanske skulle han ta ett foto av teckningen och tapetsera om? Ut med det gamla och in med det nya och så vidare. 

Adam reste sig och betraktade rummets möbler. Kanske skulle han passa på och köpa lite nytt när han sparat ihop pengar? Han såg på bokhyllan; den hade onekligen några år på nacken. Det saknades även en del böcker, på några av hyllorna syntes tomma luckor. Hade han lånat ut dem till Jerker? Förmodligen. 

De reströtta musklerna värkte när Adam sträckte på sig. Från och med nu skulle han se till att ha bättre ordning. Städa skulle han också, det var skamligt grusigt på vardagsrumsgolvet. 

Det var bara att erkänna: Han hade låtit sig själv och huset gå ner sig. Adam tänkte på det trasiga, förfallna hemmet han besökt i det undermedvetna när han hittade Simon. Han kände en tyngd lägga sig över axlarna och tryckte bort den. Nej, så skulle det inte bli. Han skulle ta tag i saker och ting. 

Det kan bli som förr.

Han tänkte på Anna. Det var länge sedan hon varit så glad i hans sällskap. Det var som om en hinna mellan dem svepts undan när Adam äntligen hittat Simon i det undermedvetna. Han hade lagt ifrån sig en del av skulden och för första gången på flera år såg han henne klart, utan något grumligt samvete som skymde. 

Och han älskade det han såg. Det var stora ord som varit begravda länge, men den sugande känslan i magen var bekräftelse nog. Han varken kunde eller ville undvika sanningen längre. 

Du ska få veta att jag älskar dig.

Sedan får det gå som det går.

Men först skulle han duscha. Slänga in en tvätt. Sedan skulle han ta första steget mot att styra upp sitt liv: ringa Herman och tacka ja.

Adam gick ut i hallen, drog med sig trunken och tog trappan i dubbla kliv. Tittade snabbt in i Simons rum. Sängen, leksakerna och de hundratals teckningarna som fyllde väggarna. Han hade saknat dem. 

”Jag är hemma, gubben.”

Han visste att han talade med ett tomt rum, men det kändes ändå som om Simon lyssnade på honom. 

Jag är inte ensam.

Adam gick in i sovrummet och slängde väskan på sängen. Gjorde ett snabbt överslag hur mycket pengar han hade kvar på kontot och vilka räkningar de skulle räcka till. Banklånet skulle han betala först. Sedan det privata lånet till pappa; Adam ville inte ha frågor om sin privatekonomi från det hållet. Elen kunde han vänta med, de skulle inte stänga av något innan åtminstone ett par påminnelser. Mobilen likaså. Adam gick bort till byrån och tog fram rena underkläder. Kanske kunde han få en jobbmobil av Herman? I värsta fall kunde han alltid be om ett förskott på första lönen. 

Adam såg ut genom fönstret och tog ett djupt andetag. För första gången på länge kändes det som att han var på väg åt rätt håll igen. Livet väntade på honom där ute. Kanske Anna också? Andningen blev långsammare och axlarna sjönk. Det kändes bra. Om han bara fick berätta för henne vad han kände skulle allt ordna sig. 

Adam avbröt tanken. Rynkade pannan och tog ett nytt andetag.

Färg?

Rummet luktade av målarfärg. Han lade ifrån sig underkläderna; en stickande föraning fick håret på armarna att resa sig. Han vände sig om och svepte med blicken över rummet. När han kom till väggen framför sängen kände han hur hjärtat frös. Benen gav vika och han greppade efter byrån för att få stöd, missade och sjönk ihop på golvet. Världen blev tyst och allt som hördes var tinnitustonen som skrek högt i högerörat.

Nej, nej, nej, nej.

Tvärs över väggen var två jättelika ögon målade med tjock, röd färg. De var detaljerade med iris, pupill och ögonfransar. Ögonen stirrade tomt på honom, såg ut att följa varje rörelse. Under målningen stod det målat med feta, kantiga bokstäver:

Ögonen glömmer dig aldrig. Mördare.